nationalgrandpark

Det fanns en gång en hund. Som levde på människors bitterhet. Ju mer han såg desto ledsnare blev han. Och hur ledsen han än blev kunde han inte gråta hur mycket han än ville det. En dag när hunden tuggade i sig sin vanliga föda av mänskliga klagomål och vredesmod kom en ung människordam förbi och hon sa, "jag ser hur mycket du lider för mänskligheten låt mig bära dina tårar en stund". Hunden kunde inte se något fel med det och gav över henne sina tårar. Med ens började flickans tårar rinna så häftigt och bastardt att hon sköljde sin stad i tårar och dränkte den.

Hunden satt och gapade, stirrandes på den döda staden och den gråtande flickan.


//??